Även om jag har haft en MBA i tankarna väldigt länge, så måste jag erkänna att vägen till att nu äntligen ta en har gått i vågor. Det är kanske det största beslut jag någonsin tagit, och detta medför en hel del känslor på vägen. Listan nedan beskriver - i följdordning - hur jag har tänkt och resonerat.
MBA-roadmap
"Nu ska jag ta en" - Glädje
"Herre jävlar vad coolt" - Första besöket på en skola
"Det här är helt klart något för mig" - Andra besöket på en skola
"Var det verkligen så bra? Passar skolan mig" - Besök på andra skolor (mer konkret, var vill jag plugga)
"Beslutstagande" - Nu måste jag söka, annars blir det inte av (att fatta ett konkret beslut, och verkligen välja ut skolor och skicka in ansökan)
"Nervositet" - Kommer jag in eller ej
"Hur f#n ska jag lösa det här nu" - Besked att man klarat det, man kommer in
"Är det här verkligen rätt för mig" - Man måste här ta ett beslut, ska jag göra det eller inte
"Lättnad" - Beslut fattat
Det jag försöker säga med det här är att det absolut inte är ett enkelt beslut. Man ger upp mycket, och lämnar mycket "bakom sig"; nuvarande jobb och social tillhörighet. Det är inte helt självklart att detta består i exakt samma form när man kommer tillbaka. Ser detta som ett sundhetstecken att man tvivlar - bara det inte tar över helt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Posts
3 comments:
Jag undrar hur dom kom att ta en MBA från första början, var det sen du slutade Univ. eller? ;)
Hur du kom att tänka på det alltså?
Tror idén kläcktes med en chili o en bira på Biografen Zita, tidigt 2006!
... ifall jag inte tar fel på källan =)
Post a Comment